Värnamoortens Biodlareförening 100 år 1918 – 2018
Lena Frej, Ingrid Florentzson och Karolin Hallqvist gjorde till Värnamoortens biodlareförenings 100-årsjubileum en sammanfattning skriven utifrån text inför föreningens 50 och 75-årsjubileum samt från protokoll fram till 2018.
Från gamla protokoll gjordes det 1968 en liten orientering om gamla tiders biodling i Värnamoorten. Från 1900-talets början och däromkring har det inte hittats särskilt mycket material. Nutida penningvärde anges inom (parentes) när det anges dåtida priser.
Bijägare
I slutet av 1800-talet fanns så kallade bi-jägare som bedrev jakt efter vildbin i de stora bok- och ekskogarna som tillhörde Toftaholm, Åminne, Hindsekind med flera. Det var innan skogarna skövlades på lövträd och ersattes med den snabbväxande barrskogen, framförallt granen. En del av dessa bijägare var utsända av sina herremän och andra bedrev jakten för egen vinnings skull. Även i slutet av 60-talet övervintrade bin i de gamla fridlysta ekarna vid Hindsekinds gård.
I gamla protokoll kan läsas om en man i början av seklet kallad ”Lars i Tjutaryd”, i Åminnetrakten. Han bedrev en större biodling. När han hörde om någon som ville ha bin till sin gård, placerade han ut ett antal bikupor på gården. När tiden för ”bislakten” var dags på hösten, delades avkastningen från bikuporna enligt den överenskommelse som bestämts.
Bistock
Hos Lars användes ordet Bistock. Även efter det att halmkupor börjat tillverkas förekommer namnet bistock som namn på bibostaden eller bisamhället. Bistock härstammar från den tid då ett bisamhälle hittats i ett gammalt träd. När binas bygge lokaliserats i stammen kapades stocken i lämplig längd och togs fram till gården. På gården ställdes den på någon undanskymd plats vid en ladugård eller utomhuslänga.
Det fanns även en man i Värnamo, Pettersson som bedrev liknande verksamhet som Lars i Tjutaryd.
Första världskriget innebar uppsving för biodling
1914 blev biodlingen mycket populär i samband med att sockerransoneringen infördes i Sverige, beroende av 1a världskrigets importstopp av socker. Vid den tiden användes mest bikupor tillverkade av halm. Biodlaren kände inte till så mycket om vad som hände inom bikupans väggar. Det fanns äldre litteratur om bin men biodlarna nöjde sig med att ta del av äldre biodlares kunskap om bin.
När sedan bibostäder med rörligt bygge började användas kom biodlarna mer i kontakt med binas liv. Därmed blev biodlingen ett bredare samtalsämne bland de människor som valt att syssla med dessa varelser inom djurvärlden. Även grupper och föreningar började bildas, där biodling kunde diskuteras på ett modernare sätt än tidigare. Biodlarnas organisationer var i början blygsamma, dock påverkades de dåvarande myndigheterna att ge biodlarna de nödvändiga ransoner av socker de behövde för att bina skulle överleva de kalla vintrarna under 1a världskrigets värsta år 1916-1919.
Föreningen Bikupan grundas 1918
”Den 12 maj 1918, lades grunden till Värnamoortens biodlarförening, då några intresserade bi-gubbar var församlade, var står ej angivet i det första protokollet.”
Föreningen fick namnet Bikupan. Samtliga närvarande i styrelsen antecknade sig som prenumeranter på tidskriften Bigården. Föreningen var mycket aktiv redan från början och 16 medlemmar skrev in sig.
1919 var medlemsantalet uppe i 28 medlemmar.1921 var medlemsavgiften som även inkluderade bitidningen Bigården, 5 kr (år 2018=100 kr). Det ekonomiska löstes med ett banklån eftersom föreningen fungerade som mellanhand vid inköp av socker, burkar, etiketter och biredskap. Honungspriset var bestämt till 4 kr/kg (80 kr). Det valdes en tillsyningsman som skulle kontrollera föreningens bigårdar, där smittosamma sjukdomar kunde tänkas förekomma.
”Mirow-perioden”
Några av de mest omskrivna, originellaste bi-gubbarna under första delen av Värnamoortens biodlarförenings var Adolf Mirow som till yrket var trädgårdsmästare och tandläkare Holmqvist. 1921 tillträdde Mirow som ordförande och den så kallade ”Mirowperioden” var inledd. Han bar upp föreningen på många sätt och var ordförande fram till 1941.
Mirow var född i Tyskland men hade levt det mesta i Sverige. Hans hem var väldigt gästfritt, åtminstone när det gällde biodlare. Från Tyskland köpte han allt han behövde till sin biodling, såväl redskap, bin och litteratur. Han gjorde den svenska biodlingen en hel del tjänster genom att tyskarna var föregångare i mycket vad det gällde biodling. Han inledde sin ”offensiv” att introducera de tyska bi-raserna, de raser som tyskarna börjat odla. Både riks-och länsförbund blev inblandade Mirows import från Tyskland och därmed utplanterades Krainer och Hedbin i stora delar av Sverige där biodling bedrevs.
Mirow och Noren i Enehagen var ofta oeniga i sina åsikter. 1921 hade Noren införskaffat en drottning av det gula italienska biet, vilket retade Mirow så till den milda grad att han med föreningens hjälp försökte förbjuda införskaffandet av denna ras, men han misslyckades. Vid sin plädering om dessa italienare menade han att ”de var de lataste varelser som fanns på denna jord, de syntes aldrig på flustret före frukost och inte drog de på ljungen heller. Skulle de överleva vintern måste de infodras strax efter midsommar”.
Slunga importerades från Tyskland
Mirow importerade en slunga åt föreningen. Hur det var med funktionen kan man spekulera i då den fick byggas om för att fungera här. Medlemmarna fick låna slungan för 1kr om dagen (20 kr/dag) om man hade max 4 samhällen och 1,50 kr (30kr) om man hade flera.
1921-1922 var Sverige mycket bifattigt beroende på de avslutade världskriget med sockerransoneringen. Därefter följde 3 år med sommartorka som gjorde att skördarna på många ställen helt uteblev, vilket även påverkade bisamhällenas utveckling negativt när de bästa nektargivande blommorna torkade bort. Sockertilldelningen var 4 kg/samhälle.
Mirow importerade hedbin från Tyskland. Den första leveransen bestod av 100 samhällen till ett pris av ca 5kr 40 öre (120 kr). Denna sändning följdes av flera.
Första länsförbundsmötet i Värnamo och honungsmässa för hela länet
1923 var det första länsförbundsmötet i Värnamo. Samma år föddes tanken om att vandra med bin till bättre ljungtrakter. Till sist hittades en plats i Vittaryd dit många förde sina bin under en följd av år. Sedan blev Hädinge bränntorvs-mosse ny plats för uppställande av bisamhällen under ljungdraget.
1924 importerades ytterligare 30 samhällen från Tyskland.
1925 anordnade föreningen en honungsmässa för hela länet. Mässan gick strålande och gav ett nettotillskott på 449,41 kr (13367kr). Ingen funktionär ville ha någon ersättning, däremot fick fru Mirow 25 kr (683kr) som tack för allt kaffe hon bjudit på.
1926 sänktes årsavgiften till föreningen till 3 kr/år jämfört med tidigare 5 kr/år.
Bestämdes om max 5 sorters kakor till kaffet vid bimöten
1928. De flesta möten hölls hemma hos medlemmar i föreningen. På årsmötet bestämdes att ”kaffet som serverades av värdfolket hädanefter skulle bestå av högst 5 sorters kakor. Det skulle inte tävlas om det största kaffebordet”, upplyste Mirow.
Diskussion fördes även angående om hur bin bör invintras i ramkupor. Mirows åsikt var att endast ett poröst material skall läggas över täckbrädorna så att fukt och förbrukad osund luft skulle kunna evakueras uppåt. Norén i Enehagen hade en annan åsikt, han brukade alltid vira dagstidningar omkring yngelrummen och fick sällan eller aldrig några vinterförluster.
1931 kunde socker köpas för 27 öre/kg (8kr). Konsum hade det billigaste priset och fick leverera årets bifodersocker.
1932 var det åter dags för honungsmässa, denna gång tillsammans med trädgårdsodlarna.
1934 arrenderade biföreningen ett jordområde för att inplantera nektar-givande växter som skulle öka avkastningen/bisamhälle. Arrendeavgiften var 10 kr/år. Styrerelsen skaffade några kg frön av växten Facelia.
Yngelröta och avelsarbete
1935 utbröt det yngelröta i Vittaryd vilket Värnamoborna delvis fick skulden för att ha fört med sig, då de flyttade dit sina bin på sensommaren. Samma år rekommenderade föreningen en lämplig man och biodlare för tjänsten som tillsyningsman för bisjukdomars bekämpande, Hjalmar Ottosson, Hyltan, Tånnö. Biodlarna hade nu börjat intressera sig för avelsarbetet bland bin. Det importerades inte längre bin från utlandet. Biodlarna försökte själva odla fram härdiga Nordiska bin av det lilla som fanns kvar av den gamla nordiska birasen. Den hade under flera år blivit uppblandad med flera olika biraser från hela Europa.
Sockerkontrollanter
1939 kom kriget som alla fruktat och det blev omedelbart ransonering av bl. a. socker. Det valdes sockerkontrollanter.
1941 valdes nästan en helt ny styrelse. Därmed var den så kallade Mirowperioden slut, efter ca 25 år med Mirow som stöttepelare och den ledande själen.
Biodlarnas organisationer fick ta hand om kontrollen av bifodertilldelningen av socker. Sockerransoneringen var inte lika hård som under första världskriget men det uppstod även nu ”sockerbiodlare” där en del endast visste en sak om bin, vilket var att de sticks.
De flesta biodlare fick så mycket socker så att bistammen inte behövde minskas. Bifodersockret delades ut i förskott. Hos kristidsnämnden fick ett formulär fyllas i med antal bisamhällen. Sedan kom en kontrollant i efterhand. Det användes en ”lyssnarapparat”.
En sen höst i november månad blev en sockerkontrollant ombedd att underteckna en icke medlems licens från kristidsnämnden. Bi-ägaren mötte upp och bad honom stiga in. Kontrollanten tyckte att ”vi tar väl en titt på bigården först”. Nej, se det går inte störa bina så här sent, de sitter i dvala nu, blev svaret. På en skranglig bänk stod något som en gång kanske tjänstgjort som bibostad. Från lyssnarapparaten hördes inte ett ljud av livstecken. Han lyfte varligt på halmkupan, då en liten råtta hastigt avlägsnade sig. På hans fråga om det var likadant i de andra kuporna fick han inget svar. Det hördes från en av kuporna ett litet svagt surr som kunde ge en uppfattning om att det existerade bin. Gubben ville bjuda på kaffe men kontrollanten avstod både från det och ersättning. Samt bad gubben att be polisen skriva på licensen, ty själv ville han inte göra det.
1943 firades föreningens 25-årsjubileum. Nu präglades mötena av mer demokratiska former.
Andra världskriget ökade antalet biodlare
1944 fortsatte sockerransoneringen och det blev biodlarföreningarnas uppgift att ensamt handha kontrollen över sockerransoneringen. Detta innebar att en massa biodlare tillfördes föreningarna. Året var honungsrikt och genomsnitt med honung/samhälle var 22kg. Länsförbundet ordnade en kurs i honungsbedömning i Värnamo för 20 intresserade medlemmar.
1946 bytte Värnamoortens biodlarförening namn till Värnamo biodlareförening.
1948 gjordes en storrazzia bland biodlarnas bisamhällen i Värnamo. Det hittades yngelröta lite varstans som inte hade anmälts till tillsyningsmannen. Det hittade sammanlagt cirka 30 smittade samhällen.
1952 började den obligatoriska honungsbedömningen vilket krävdes för att man skulle få etiketter till sin honung. Den första bedömnings-kommittén bestod av styrelsen.
Besprutning av maskrosor stoppades
1953 hade det förekommit besprutning av maskrosor i östra delen av Värnamo. På årets vårmöte diskuterades för första gången förgiftningsfrågan. Det blev ett personligt ingripande och en anmälan till landsfiskalen som stoppade besprutningen, åtminstone för tillfället. Någon anmälan till föreningen om att besprutningen skadat bisamhällen kom aldrig till föreningens kännedom.
Samma år hölls ett möte hos Sigfrid Bom, Leonsvik, Edskog. Han demonstrerade sin bigård med drottning odling i mindre skala. Det var ett välbesökt möte och ett underbart vackert väder. På årsmötet uppstod diskussion som resulterade i att vi bör behålla den mörka birasen. Trots att alla biodlare i de jordbruksrikare bygderna överlag övergått till den gula rasen. Det var svårigheter att få tag i bra avelsmaterial eftersom vår bistam var uppblandad av främmande länders bi-raser. Medlemmarna uppmanades att anmäla till styrelsen om de fann bisamhällen som inte var blandade med andra raser. Avelssektionen var ute efter renrasiga Nordiska bin.
Sämsta honungsskörden någonsin
1954 var honungsskörden den sämsta någonsin. Enligt rapporter endast 2kg/samhälle. Medlemsantalet hade sjunkit från 78 till 51 medlemmar. Alltså fanns det en hel del sockerbiodlare under sockerransoneringen.
1955 avgick Carl Bergström som ordförande och i hans ställe invaldes Harry Frisk.
1957 blev medelskörden över det normala 28,9 kg/samhälle. Sporadiska fall av yngelröta konstaterades.
1958 blev medelskörden 12,3 kg/samhälle vilket betraktades som en normalskörd i dessa trakter. 20 fall av yngelröta behandlades.
Epidemi av yngelröta
1961 hittades så många smittade samhällen med yngelröta att man kunde ifrågasätta en epidemi. Smittade samhällen hittades både i och utanför Värnamo liggande socknar. Särskilt i Fryele och delar av Nydala kommuner.
1962 regnade det nästan hela sommaren och även 1963 var ett dåligt honungsår. Yngelrötan fortsatte att härja och vinterdödligheten var stor. Samma år gick länets äldsta biodlarförening Ljungblomman i Kärda med i Värnamo biodlareförening.
1965-1966 rapporterades endast enstaka fall yngelröta av tidigare smittade samhällen, vilket rapporterades som återfall och hade därför förintats.
1965 bytte föreningen namn till Värnamoortens biodlareförening vilket den ännu heter år 2018.
1967 var ett rekordår och medelskörden var 27,8 kg honung. Det hölls även mycket möten och kurser som alla var välbesökta. Vårmötet hölls på Master Andersson bigård vid Näsbyholm.
1968 blev medelskörden 24 kg/samhälle och medlemsantalet var 47 medlemmar. Man kan också läsa att intresset för avelsarbete har ökat markant, allrahelst med gula bin. Honungsskördarna har också succesivt ökat. Gör man ett genomslag så ser man att skördarna med några få undantag ligger över 25 kg per samhälle.
1978 kom en ny lag om amerikansk yngelröta, där det bestämdes att ett smittat samhälle alltid skulle brännas.
1983 års medelskörd låg på 50.2 kg bara slaget av rekordskörd år 1989 med medelskörd på 50.78 kg per samhälle.
Honungspriset 15 kr per kilo och varroan upptäcks
1990 kommenterades det även att vissa medlemmar säljer honung för billigt, 20 kr ja ända ner till 15 kr per kg. Man har önskemål om att ingen ska sälja under 28 kr. ”Är honungen så dålig att den måste reas, så är det bättre att använda den som blomgödning.”
I slutet av 80-talet kom en förestående beskattning av hobbybiodling samt varroa-kvalstrets intåg på Gotland. Detta gjorde att många biodlare blev tveksamma till fortsatt utövande av sin hobby.
1990 blev det klart att hobbyodling som ger ekonomisk vinst ska beskattas. Ingen vinst, ingen skatt, men bokföringstvånget kvarstår.
1992 bestämde skatteverket att det var rimligt att beräkna beskattning på hobbyodling om man har fler än 10 samhälle och medelskörden är 32 kg per samhälle. Har man 15 samhällen så ska medelskörden ej överstiga 27 kg.
En biodlare är bokföringsskyldig 5 år bakåt i tiden. Om biodlaren säljer honung för mer än 30 000 kr/år är den momsskyldig.
De som har flera samhällen och som har ett företag t.ex. lantbruk/skog skulle dock tjäna på att ta upp sin moms, trots att de inte kommer upp i 30 000 kr/år.
Studiecirkel om varroan och Gotlandsbesök
1992 startade föreningen en studiecirkel för att se hur man kommer till rätta med varroa-hotet. Studiecirkeln avslutas med en resa till Gotland för att på plats se hur biodling mot varroa bedrivs. Besök gjordes hos yrkesbiodlare Hans Hedlund, han och andra biodlare gör ingen stor sak av varroa, den går ganska bra att bekämpa men det blir ytterligare ett arbetsmoment i bigården.
1993 firade föreningen sitt 75-årsjubileum på Vallerstad gård, Sven-Ivar Eriksson stod för underhållningen. I januari samma år bestämdes att honungsbeskattningen skulle bort förutsatt att det inte blir några rekordskördar. Här kan man också läsa att honungspriset var 30 kr/kg.
1994 hade varroan kommit till länet, närmare bestämt till Rydaholm.
2004 höll Lena Freij en kurs i praktisk matlagning med honung. Lena lade ner ett gediget arbete på att förbereda kursen som hölls i ett kök i Finnvedsskolan. Kvällen blev mycket lyckad.
2008 var det 90-årsfirande i Värnamo biodlarförening på Tre Liljor där vi i denna stund firar vårt 100-årsjubileum! (2018)
2010 drabbades Bredaryd av Amerikansk yngelröta, i vilken utsträckning står ej att läsa.
2012 fick vi en tidig vår. En vecka in i mars visade termometern 20-25 grader men sen blev hela sommaren regnig och kylig. Under året blev Värnamoortens biodlareförening involverad i Vuxenskolan. Där kan vi få hjälp med administration och lokaler m.m. om vi har Vuxenskolans logga på våra utskick.
Mentor till varje ny biodlare
2013 bestämdes att varje ny biodlare ska ha tillgång till en mentor. Det finns så mycket osäkerhet och så många frågor om man inte har några praktiska kunskaper efter fullbordad kurs. Det är en stor trygghet att ha någon att ringa och dryfta en massa funderingar med och även att få praktisk hjälp i bigården.
2014. Det har inte varit något utbrott av yngelröta. Däremot har den varma hösten gynnat varroa kvalstret.
PR-gruppen har varit ute på olika evenemang och propagerat för honung och biodling samt informerat om hur viktiga bina är för pollineringen.
Torskinge biodlareförening har upphör och går med i Värnamoortens Biodlareförening.
Värnamoortens Biodlareförening stod värd för en matlagnings kväll, som distriktet ordnade på temat Jul med honung. Marita Delvert förbundsordförande, medverkade och sålde sin senaste kokbok Honungsjul. Kvällens recept var hämtade ur boken.
Bo Malmsten hade en honungsdepå under året. Han skickade 2000 kg honung till honungsförmedlingen i Mantorp.
På hösten fick vi följa med på en resa till Vietnam. Det var Ulf och Ingvi Axelsson som bjöd på den, i form av bildvisning och berättande. Mycket intressant och underhållande.
2016. I mars ordnades en Beecom mässa i Malmö. En del av våra medlemmar var med på mässan. De kändes stort att vara med på en internationell mässa. Föreningen har deltagit på Hushållningssällskapets sommarmöte i Fänestad.
2017. Vår ordförande Björn Dahlbäck har utbildat sig till bitillsyningsman.
En drottning odlar kurs har hållits. Det blev 55 stationsparade drottningar. Även en grundkurs i biodling med 5 deltagare med Mats Svensson och Harriet Johansson som lärare.
Vårmötet hölls en vacker dag i maj hos Lena Frej i Hjälshammar. Där fick vi se hennes bikupor och slungrum.
Vår bikupa i Apladalen förevisades i samband med Nationaldagsfirandet.
En mycket uppskattad biodlarresa ordnades av Harriet Johansson. Resenärerna kom även från Rydaholm, Sävsjö och Hagshult.
Under många år har Eva Gustavsson och Harriet Johansson bistått oss med gott fika och kaffe på våra medlemsmöten.
Nybörjarkurs för nya intresserade biodlare
2018. Distriktet hade i juni ett möte på Åminne Bruk. Bo Malmsten har under året haft en nybörjarkurs i biodling med 12 elever.
På vårmötet fick vi besöka Smail Muranovics bigård i Voxtorp. Solen sken och bina var lugna och fina.
I juni ordnades en välarrangerad resa av Harriet Johansson. Flädergården i Vinslöv, Pollenkungen Patrik Gunnarsson, Ihre naturbruksskola och Svarta bergen i Lönsboda besöktes.
Under sommaren konstaterades amerikansk yngelröta i några bisamhällen i Värnamo.
Smail Muranovic och Jörgen Helgesson höll i drottningsodlarkursen med ett resultat på ca 72 stationsparade drottningar. Året har varit extremt torrt. Ändå har det varit en normal skörd av honung. Honungssäsongen avslutades med ett speciellt honungsdrag från ek. Mycket gott.
1985-2018 Ordförande: Ulf Axelsson 1985-1989 samt 2001-2010, Sven-Erik Svensson 1990, Ingemar Johansson 1991-2000, Mats Svensson 2011-2016 samt vår nuvarande ordförande Björn Dahlbäck från 2016 och framåt.
Tankar år 2018
Tiderna förändras men biodlarna består. Våra medlemsträffar fortsätter och vi lär oss hela tiden av varandra. Det är ju ändå så att frågar man några olika biodlare samma fråga, får man diverse olika svar. Den ene gör si och den andre gör så. Vi tar var och en till oss det vi själva tror är rätt och riktigt, samt lär oss av det som händer innanför väggarna i våra bikupor. De senaste åren har även sociala medier som t. ex Facebook gjort att vi kan få kunskap från biodlare i hela Sverige på ett smidigt sätt. Även det ökar vår kunskap och ger oss ännu fler tips om hur vi ska hantera vår biodling.
Våra fantastiska små vänner i bikuporna gör att man ser saker på ett nytt sätt. Våren och naturen får en annan innebörd än tiden innan man blev biodlare. Tiden stannar upp då man sitter vid sin bikupa på våren och ser de första vännerna komma ut på flustret, för att strax därefter komma tillbaka med sitt inhämtade pollen.
Dikten som följer, får avsluta återblicken i föreningens 100-åriga existens, och vi får tänka oss att det är den 12:e maj 1918 och sommaren står framför oss.
”Från kupans mörker syns bina rusa,
likt yster tävlan i vårens dag.
Ett sus av vingar som förr hörs brusa
och träden knoppas med stort behag
Som bina lockas vi ut att skåda,
naturens fägring i vårens skrud.
Kung Bore länge nog har fått råda,
nu parken klädes som vårens brud.När solen värme till jorden sprider,
naturen vaknar till liv på nytt.
Vi gläds åt härliga blomningstider,
att vintern äntligen bort har flytt.”100 års bihistoria i Värnamo sammanfattad av Lena Frej, Ingrid Florentzson och Karolin Hallqvist.
